Ellen Platte-Rensgard går sista året på Psykologi – inriktning och motion, på Högskolan i Halmstad och gör sin praktik hos oss på RF SISU Stockholm. Det har varit mitt privilegium att vara Ellens ”handledare” den här veckan. Här får ni ta del av hennes tankar och C-uppsats.

Gästbloggare Ellen Platte-Rensgard

Här om dagen när jag satt och tittade på en föreläsning, plingade det till i mobilen där jag fått en notis från en nyhetssajt. Jag klickade mig in på artikeln och möts av en tragisk händelse. I artikeln läser jag om en ung talang som tagit sitt liv, bara 18 år gammal. I slutet av artikeln står det såhär ”En satsning som blev alldeles för hård för den unga österrikiskan som misstänkts ha tagit sitt eget liv, rapporterar flera österrikiska medier.”
Psykisk ohälsa bland elitidrottare blir allt vanligare och cirka 30 procent av svenska idrottare har någon gång under sin karriär upplevt det (Idrottsforskning, 2016).

Idrott ska vara en glädjerik plats dit man ska komma för att få utöva något som man tycker är roligt tillsammans med sina kompisar. Detta leder mig in på vikten på motivationsklimat och inte minst en idrottsledares betydelse för en idrottare. När barn och unga kommer till sin idrott möter de minst en idrottsledare. En idrottsledare har en betydande del inom idrott och därför är det viktigt att de jobbar för att alla ska känna sig välkomna och delaktiga inom sin idrott.

Relationen mellan en idrottsledare och idrottare spelar en viktig roll i individens upplevelse av idrotten och inte minst motivation till idrotten. Miljön kring en individ kan skapa normer och andra riktlinjer som kan komma att påverka dennes välmående, den miljö som kallas motivationsklimat.

Idrottsledaren är en del av motivationsklimatet tillsammans med kompisar och andra betydande personer i den idrottsliga miljön. Motivationsklimat delas upp i två delar som har betydande konsekvenser på motivation, prestationsrelaterat beteende, kognitioner och affektiva responser, dessa är uppgiftsinriktat- och resultatinriktat motivationsklimat.
Dessa klimat kännetecknas av olika faktorer vilket kan utläsas på namnen och en idrottares upplevelse av ett motivationsklimat är starkt relaterat till idrottsledarens agerande. För att exemplifiera det i en idrottskontext så skapas ett uppgiftsinriktat motivationsklimat när idrottsledaren uppmärksammar varje enskild individ och deras engagemang. Fördelar tränaren sin uppmärksamhet utifrån individernas kompetens och förmåga samt ger ut bestraffningar vid misstag formas ett mer resultatinriktat klimat, vilken kan resultera i negativa konsekvenser som exempelvis idrottsrelaterad utbrändhet.

Nedan finns det en länk till en C-uppsats där man undersökt relationen mellan motivationsklimat, självbestämmande motivation och idrottsrelaterad utbrändhet. Syftet med studien var att undersöka om självbestämmande motivation påverkar sambandet mellan de två olika motivationsklimaten och idrottsrelaterad utbrändhet. Resultatet av studien visade att uppgiftsinriktat motivationsklimat var relaterad till högre grad av självbestämmande motivation som sedan var relaterad till lägre grad av idrottsrelaterad utbrändhet.
Tvärtom visade resultatet att ett resultatinriktat motivationsklimat var relaterat till lägre grad av självbestämmande motivation och därmed högre grad av idrottsrelaterad utbrändhet. Resultatet visar på vikten av ett uppgiftsinriktat motivationsklimat inom idrottskontexten vilket anses bidra till mer självbestämmande motivation och därmed minskad risk för att utveckla idrottsrelaterad utbrändhet.

Länkar också till annan intressant läsning samt artikeln som jag nämnde tidigare i inlägget.

Nyhetsartikeln:

Artikel om psykisk ohälsa inom idrott:

Artikel om hur man som idrottsledare kan stödja den inre motivationen:

Länk till C-uppsats:

Trygga Idrottsmiljöer (Riksidrottsförbundet)

Övriga referenser:
Ames, C. (1992). Achievement goals, motivational climate and motivational processes. I:
Roberts, G. C (Red), Motivation in Sport and Exercise (sid. 161-176). Champaign, IL:
Human Kinetics.
Eys, M., Jewitt, E., Evans, M., Wolf, S., Bruner, M., & Loughead, T. (2013). Coachinitiated
motivational climate and cohesion in youth sport. Research Quarterly for Exercise and
Sport, 84(3), 373-383. doi:10.1080/02701367.2013.814.
Nicholls, J. G. (1984). Achievement motivation: Conceptions of ability, subjective
experience, task choice, and performance. Psychological review, 91(3), 328.
Newton, M., Duda, J. L., & Yin, Z. (2000). Examination of the psychometric properties of the
Perceived Motivational Climate in Sport Questionnaire-2 in a sample of female
athletes. Journal of Sports Sciences, 18(4), 275-290.
Roberts, G. C., & Treasure, D. C. (2012). Advances in motivation in sport and exercise (3rd
ed.). Champaign, IL: Human Kinetics.

Är det personer i omgivningen som vill berätta hur fel de tycker barnidrotten bedrivs, fråga dem om de själva kör en bil från 70-talet, då kanske polletten trillar ner.
När det handlar om kunskap om barn, och i idrotten specifik kunskap om barn- och ungdomsidrott, så verkar en del fortfarande tro att det räcker med att själv ha sett idrotten utövats och själv ha varit barn en gång i tiden, för att kunna ta beslut om barn- och ungdomsidrott. De kan inte ha mer fel!

För att ha rätt kompetens för att ta beslut om barn, jag skriver inte ungdom längre i detta inlägg utan håller mig till barnrätten och då är en barn till 18 år, då krävs kunskap.

Tillbaka till ämnet. Så vad krävs då för att få vara med i samtalet kring ”bästa praktiken i idrott för barn”

1. Barnrättsperspektivet

Ett barn är varje människa under 18 år. Kärnan i barnkonventionen är respekten för varje barn som individ med egna rättigheter. Barn är inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar.

Varje barn, oavsett bakgrund, har rätt att behandlas med respekt och vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet.
Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

2. Barnperspektivet

Det är när vuxna tillsammans har sett på barn som grupp. T.ex. när riktlinjer för barn- och ungdomsidrott togs fram, har hänsyn tagits till att det är barn som ska utöva idrotten. Barn är inte färdiga vuxna och behöver därför särskilda miljöer och metoder som är anpassade för barn och deras behov. Det finns många exempel i samhället där vi anpassat miljön för barn. 30 km/h begränsning t.ex. vid skolor, speciella lekplatser för barn, inte ta lån på banken, mildare mat, förbud mot alkohol/nikotin o.s.v. .
Idrotten har också gjort anpassningar för barn! Specialidrottsförbunden har genom egna metoder gjort anpassningar. Genom att samarbeta med forskare, läkare, nutritionister, psykologer, idrottspedagoger, idrottslärare o.s.v. har hänsyn tagits för att barn ska kunna idrotta utan att slås ut, skadas eller tröttna av andra orsaker. (Den främsta är att de tröttnar för att det inte är kul längre)

3 Ett barns perspektiv

Det är med kontakt med varje barn som idrotten kan erbjuda bästa miljön för varje barn utifrån deras möjligheter, resurser och situation för tillfället.
Barn utvecklas psykologiskt, fysiologiskt, socialt och idrottsligt på olika sätt och under hela sin uppväxt. Misslyckanden och segrar blandas ihop till en psykologisk erfarenhet som visar vägen till utvecklingen. Tänk den absurda tanken att en miss av Zlatan skulle bänka honom med orden – du är talanglös. Eller Emma Öberg skulle tvingats lägga skidor och gevär på hyllan för några bommar och straffrundor! Men för barn kan vi sortera ut dem innan de ens nått sin fulla potential! Utan att ens fundera på slöseriet kastar vi unga på soptippen med orden. Du duger inte! Men hur ska de kunna duga när de inte ens fått stöd att utvecklas?!

Så nästa gång du inte riktigt förstår vad tränaren har för plan. Luta dig lugnt tillbaka, fundera på de tre perspektiven ovan och se om du kan hitta förklaringen där.

Och helst av allt! Ser du ett barn som behandlas av okunniga tränare/ledare/föräldrar så berätta för det barnet att det inte är deras fel. För det finns fortfarande jobb att göra med att ”selektera” ut tränare som inte har kunskap om de tre perspektiven. Eller ge dem utbildning – eftersom barn- och ungdomsidrott är ett eget kunskapsområde. Det räcker inte att ha sett idrotten utövas eller ha varit barn själv, för att få förmånen/förtroendet att ta hand om det viktigaste vi har – barnen.